Ett samtal med Reine Walfridsson, grundare av Alltet

När kylan kryper in i kroppen gör vi det alla instinktivt – drar axlarna uppåt, håller andan lite längre, väntar på att värmen ska komma utifrån. Men i tusentals år har människor i kalla klimat vetat något annat: värme är inte bara något man skyddar sig med, utan något man väcker. Genom rök, eld och doft har generationer hållit livskraften i rörelse när vintern varit som hårdast. I detta reportage samtalar vi med Reine Walfridsson, grundare av Alltet, om rökens uråldriga roll som vinterritual, om varför doft kan få kroppen att kännas varmare – och om vad som händer när vi återvänder till kunskap som aldrig lämnat kroppen.

I Alltets lokaler på Sveavägen 106 i Stockholm doftar det svagt av rökelse. Ingen påträngande doft, snarare något som rör sig långsamt i rummet, som om luften själv har blivit mjukare. På ett bord står en liten mässingshållare. Röken stiger rakt upp, böjer sig försiktigt och försvinner.

— Det finns något djupt mänskligt i att tända rök när det är kallt, säger Reine Walfridsson. Det är en kunskap som sitter i kroppen, inte i huvudet.

Vi sitter ner för att tala om rökelse. Men samtalet handlar snart om mycket mer än doft.

Rök som svar på kyla

— Många tror att rökelse är något dekorativt eller spirituellt i första hand, säger Reine. Men historiskt har rök haft en väldigt konkret funktion – särskilt i kalla klimat.

I tusentals år har människor levt med kyla som en realitet. Eld var liv. Men eld kunde inte alltid hållas brinnande. I täta bostäder, i kåtor, i bergsområden eller under långa vintrar blev rök ett sätt att förlänga eldens närvaro.

— Rök är eld i rörelse, säger Reine. Den bär värmen vidare, men i ett mildare, mer subtilt format.

I Alltets arbete med ritualer och doft har detta blivit tydligt: människor som fryser upplever ofta en oväntad värme när de tänder rökelse. Inte för att temperaturen ändras – utan för att kroppen gör det.

När värme inte mäts i grader

— Vi är så vana vid att tänka på värme som något yttre, säger Reine. Element, jackor, filtar. Men i många traditioner är värme en inre kvalitet.

Vissa dofter – särskilt från hartser, träslag och kryddor – påverkar nervsystemet. De fördjupar andetaget, ökar cirkulationen och skapar en känsla av närvaro i kroppen. Det är samma mekanism som när vi rör oss långsamt i kyla i stället för att spänna oss.

— När vi fryser drar vi ihop oss. Rök gör motsatsen. Den öppnar.

Att följa röken med blicken är i sig en reglerande handling. Andningen blir långsammare. Axlarna sjunker. Kroppen börjar producera värme inifrån.

— Det är därför rökelse inte bara doftar. Den guidar.

En gemensam kunskap i kalla kulturer

När Reine beskriver rökens roll återkommer samma mönster i vitt skilda delar av världen.

I nordiska och samiska miljöer användes kåda, enris och trä för att värma, rena och skydda hemmet. Rök brändes inte för njutning, utan för överlevnad och balans.

I Sibirien och Mongoliet användes rök från ceder, enbär och artemisia för att ”väcka blodet” i extrem kyla. Röken användes ofta vid dagens början och slut, när kylan var som mest påtaglig.

I Himalaya och Tibet var rökelse en självklar del av vardagen. Inte som ceremoni i första hand, utan som ett sätt att hålla cirkulationen igång och skydda kroppen mot det som kallades ”kall vind”.

— Det är slående hur lika intentionerna är, säger Reine. Oavsett språk eller kultur.

I Anderna talade man om rök som ”varm andedräkt” – något som kunde kalla hem själen när kylan gjort människan splittrad. I kinesisk medicin ses kyla som stagnerande, och värmande dofter används för att sätta energi i rörelse.

— Kyla drar ihop. Rök öppnar. Det är universellt.

Eld utan låga

Det finns något särskilt med rökelse jämfört med eld.

— Eld kräver uppmärksamhet, säger Reine. Rök kräver närvaro.

Rökelse brinner långsamt, nästan osynligt. Den tar plats utan att dominera. Just därför har den ofta använts under vintern, när människor behövde värme men också vila.

— Det är eld i stillhet.

I ett samhälle där vi ofta försöker ”ta oss igenom” vintern med mer aktivitet, mer ljus, mer tempo, erbjuder rökelsen ett annat svar.

— Den säger inte: kämpa mot kylan. Den säger: bjud in värmen.

Rök som vintermedicin

I många traditioner var rök inte bara doft, utan medicin.

Den användes för att:

• sätta cirkulation i rörelse

• skydda mot sjukdom

• rena luft och sinne

• samla människor i närvaro

— Vi har tappat språket för det, säger Reine. Men kroppen minns.

Att tända rökelse när det är kallt är ett sätt att fortsätta denna kunskap – inte som nostalgi, utan som praktisk omsorg.

— Det handlar inte om att romantisera det förflutna. Det handlar om att lyssna på kroppen igen.

En stilla handling

Mot slutet av samtalet tänder Reine en ny rökelse. Det är tyst en stund.

— Det fina med rökelse är att den inte kräver något av dig, säger han till slut. Du behöver inte förstå den. Du behöver bara vara där.

Att tända rökelse i vintertid är en liten handling. Men i den ryms något stort: en påminnelse om att värme inte alltid kommer utifrån.

Ibland stiger den långsamt uppåt, i en tunn, grå linje och hittar hem i kroppen igen.

Text: Sofia Lindner

Fotograf: Beatrice Graalheim - bilder från reportage med tidningen Nära 2025.